måndag 15 oktober 2012

Vi och dem

För ungefär två veckor sedan på torsdagen var jag tillsammans med min klass och min svensklärare och såg på en inspelning av programmet Babel vid Tv-huset. Babel som många vet är ett program där författare, som nyligen skrivit någon aktuell bok, blir inbjudna för att diskutera något ämne som har en koppling till vad de själva har skrivit om. I detta avsnitt som jag var med och såg då de spelade in handlade det om hur människor ibland delas in i två olika grupper; "vi" och "dem".
De författare som var med denna gång var Jonas Gardell som har skrivit boken "Torka aldrig tårar utan handskar" som ingår i en triologi och handlar om hur det var då AIDS blommade upp i Sverige på 80-talet, och Jonas Hassen Khemiri som har skrivit boken "Jag ringer mina bröder" som handlar om terroristattacken i Stockholm för något år sedan och hur en kille agerar efter det att han har fått reda på att det hänt.

Om jag skulle välja att läsa någon av de här böckerna så skulle jag nog läsa "Torka aldrig tårar utan handskar" av Jonas Gardell. Anledningen till att jag skulle välja att läsa den är att jag tycker att det är intressant hur Sverige, som nu för tiden säger att de är så toleranta och accepterar alla, bara för ungefär trettio år sedan behandlade homosexuella som om de inte ens vore vatten värda.
Visserligen så kan jag förstå rädslan för att få AIDS och hur folk måste känt då det inte fanns någon medicin som kunde bromsa ner sjukdomsprocessen, som det finns nu, men det jag inte förstår är hur de flesta pekade ut homosexuella som några slags syndabockar. Hur de flesta utan att ta reda på vad som var det egentliga ursprunget för sjukdomen började se snett på homosexuella bara för att de var just homosexuella. Hur medierna, också där utan några grunder, spädde på masshysterin genom att bekräfta misstankar som var helt tagna ur luften.
Fast det jag minst förstår är hur homosexuella blev behandlade. Att man vägrade befatta sig med homosexuella bara för att man gjorde ett generellt och felaktigt antagande att alla homosexuella hade eller till slut skulle få AIDS.
Det man helt enkelt gjorde omedvetet var att man delade in homosexuella i "dem"-gruppen medan de andra höll sig noggrant till den så kallade "vi"-gruppen.

Jag skulle också välja att läsa den här boken för att få ta del av de livsöden som säkert finns nedskrivna i boken. Alla homosexuella som blev drabbade av den här masshysterin och led av den. De som man kan dela in i två grupper likaså; de som överlevde och de som inte gjorde det. För det var många som strök med i AIDS-vågen men det var också väldigt många som tog självmord för att de blev behandlade som de blev.

Det finns dock inget man kan göra för att göra allt ogjort och sjukdomen är fortfarande obotlig med en dödlig utgång även om man nu har bromsmediciner. Det man dock kan göra är att förhindra att något liknande sker i framtiden.

  

lördag 6 oktober 2012

Den ovillige fundamentalisten

Boken som jag i det här inlägget ska prata om heter så som titeln så fint avslöjar "Den ovillige fundamentalisten" och är skriven av en man vid namn Moshin Hamid. Boken är skriven på ett sätt som utmärker sig från andra böcker då handlingen utformar sig som ett samtal mellan bokens huvudperson Changez och en amerikansk turist på ett café i Lahore i Pakistan.

Om man nu ska titta på de mönster och teman som jag tyckte var intressanta i boken så fann jag väldigt många fast det var några jag speciellt fastnade för. Bland dem var till exempel hur boken är skriven, namnen som man kan tolka som andra saker i berättelsen och hur det kommer sig att den amerikanska turisten och Changez samtalar överhuvudtaget med varandra. Jag tänkte dock bara ta upp ett av de mönstren och det är hur boken är skriven.

Boken är skriven på ett sådant sätt att det bara är Changez som pratar. Det är inte så att den amerikanske turisten inte säger något det är bara det att endast Changez repliker är nedskrivna i samtalet fast han många gånger svarar den amerikanske turisten.
Egentligen så kan man säga att samtalet inte är den största delen av boken utan den största delen är Changez livshistoria. Samtalet utspelar sig i nutid medan Changez livshistoria går långt bak i tiden och till slut återknyter med nuet i boken.
Författaren har gjort på så sätt att samtalet återkommer i boken i början av varje kapitel och ibland i slutet av kapitlen så att man hela tiden är medveten om att Changez sitter och pratar med den amerikanske turisten. Författaren har även tagit med att samtalet ofta på något sätt får huvudpersonen att gå vidare i sin historia eller påbörja en ny del av den.

Jag tyckte att den här boken var bra om än lite annorlunda från vad jag vanligtvis brukar läsa men det är alltid kul att prova något nytt. Det var allt för mig denna gång!

Bildkälla: http://3.bp.blogspot.com/_c50Haalggo/STjz0QcPGYI/AAAAAAAAAP4/0CqyjDcTkwk/s320/den_ovillige_fundamentalisten.jpg            

måndag 24 september 2012

Utan titel

Den 19 september så var vi och såg en teaterföreställning på Unga Klara som hette "Utan titel". Den framfördes av endast en man som heter Ardalan Esmaili och det enda som han hade med sig på scenen var en enkel pall, som han lite skämtsamt sa "Me and my pall".
Föreställningen handlade om hur Ardalan Esmaili gestaltade hur hans familj flydde från Iran till Sverige 1986, då Iran med sin nya regering blev alltmer inskränkt samtidigt som kriget mellan Iran och Irak fortfarande höll på där för fullt då.

Jag vet vad jag först tänkte. Jag tänkte att det skulle vara en ganska traditionell monolog som skulle vara dramatisk och allt det där men framförallt tråkig. Kan man tänka sig hur fel jag hade!
Jag tyckte att den här föreställningen var rolig, allvarlig och orginell. En av de betydligt bättre föreställningar som jag sett!

Om man nu ska reflektera över vad som jag kommer att bära med mig från den här föreställningen så kan man säga att det är en hel del men framförallt så kommer jag nog att komma ihåg Ardalan Esmailis fantastiska skådespeleri och de gestaltningar han gjorde. Jag kommer att komma ihåg gestaltningarna därför att de var så verklighetstrogna, som till exempel i en del av föreställning där han studsade med en imaginär tennisboll och hur man ändå kunde föreställa sig att den var verklig då han gjorde ljudeffekter och rörelser i takt med att "tennisbollen" studsade.
Jag kommer också att bära med mig den historia som han berättade därför att han skildrade ett sådant vanligt livsöde för många i vissa länder på ett sätt som jag inte sett det förut. Jag har läst om det och sett det på tv men jag har aldrig upplevt det på teatern med alla känslor och den verklighet som onekligen är knutet till att se en människa uppträda i verkligheten och inte på en duk.

Det var en sak som jag tyckte var intressant med diskussionen om varför föreställningen inte hade någon titel och det var att det kanske inte är meningen att den ska ha någon titel. För precis som min svensklärare tog upp på svensklektionen efter att vi sett själva föreställningen så hade Ardalan Esmaili haft väl med tid att komma på en titel även fast han fick lov att göra om sin föreställning på mindre än två veckor (det är dock en annan historia om att han fick göra om sin föreställning, som jag inte tänker gå in på riktigt just nu).
Så det kanske inte var meningen att den skulle ha en titel och en anledning kan ju vara att det är en sådan innehållsrik historia att det kanske inte räckte med några få ord för att fånga innehållet i den. En annan anledning kan ju vara att det var en slags protest mot de som sa att hans första föreställning "The assasination of Jimmy Åkerson" inte fick framföras på grund av det budskap titeln hade.
Fast jag kan ju inte veta anledningen och den enda som troligtvis vet anledningen till att den inte har någon titel är ju Ardalan Esmaili själv, om han nu vet det.


tisdag 18 september 2012

Romanska bågar

"Inne i den väldiska romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
'Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv, oändligt.
Du blir aldrig färdig och det är som det skall.'
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem öppnade sig valv bakom valv oändligt."
 Tomas Tranströmer
 
 
Namnet på den här dikten är "Romanska bågar" som ni säkert förstod redan då ni läste det här blogginläggets titel och det här var den dikt som jag tillsammans med Dosti, Lina och Olli från min klass satt och analyserade på den svensklektion som vi hade förr förra gången.

Mina tankar om den här dikten var mest inriktade på diktens budskap som handlar om att man som människa aldrig kan upptäcka alla de saker som finns inom en utan att det alltid kommer att finnas nya saker att finna. Man kan säga att buskapet handlar om mänsklighet.
Det som får mig att tänka så här är det som ängeln i dikten säger till diktens jag, berättaren;

"'Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv, oändligt.
Du blir aldrig färdig och det är som det skall.'"

Anledningen till att jag tänker så här är för att ängeln säger att berättaren aldrig kommer att bli färdig men att det är som det ska. Precis som en människa aldrig kommer att bli fullbordad då ingen någonsin kan uppleva allt det som finns att uppleva eller upptäcka allt som finns att upptäcka men att det är som det ska då man omöjligt kan göra det under den livstid som man har på jorden.

Det som styrker den här tolkningen än mer är att man också kan se de här valven som öppnar sig inom berättaren i all oändlighet som alla de upptäckter och upplevelser som berättaren kommer att finna samt de upptäckter och upplevelser berättaren inte kommer att finna.

Den här korta etappen var det enda som jag tänkte ta upp just nu eftersom jag tycker att det är en av de viktigaste sakerna med den här dikten. Jag kan också bara lyfta på hatten åt Svenska Akademin för att ha valt en sådan begåvad poet.

Det var allt för denna gång!   


lördag 8 september 2012

En speciell berättelse

"Hanna Huset Hunden" av Anna-Clara Tidholm var en barnbok som vi fick läsa och tolka på den svensklektion som vi hade i tisdags. När vi först läste den så kunde jag inte annat än tänka att det var en väldigt speciell berättelse med en djupare mening som kanske inte var helt förstålig för ett barn. Dock så kunde jag inte direkt utröta vad den här djupare meningen bestod av utan reagerade mest bara på att i berättelsen så lämnade Hunden, som varit en slags beskyddare för Hanna, Hanna helt ensam. Det var ungefär så här jag tänkte innan vi som klass började diskutera boken och tolka den.

Som jag ser det nu efter att vi har pratat om boken så förstår jag mer den djupare meningen som kan ta sig form i olika tolkningar. Som till exempel ett barn som växer upp med föräldrar som är oberäkneliga och inte finns där för barnet, vilket vanligtvis skapar en osäker tillvaro för ett barn. Det kan också vara en separation mellan föräldrar som lämnar ett barn förrvirrat i en situation som egentligen inte har något med barnet i sig att göra, eller ett barns uppväxt med att finna sin egen väg där andra ej kan vara en vägvisare. Barnboken i sig får också mer meningen då man tolkar den och man förstår den då bättre.
Vad jag tycker är berättelsens innersta budskap, oberoende av vilken tolkning man väljer att göra, är att det är en berättelse om att lösgöra sig från osäkerheten i att inte kunna vara ensam och genom det bli mer självständig och mer medveten om vem man själv egentligen är.

Egentligen kan man inte riktigt säga att det här är en barnbok då den ur ett rent ytligt perspektiv handlar om att Hunden som förut varit med Hanna hela tiden och vaktat henne börjar försvinna bort från henne med jämna mellanrum och lämnar henne osäker och ensam. Den handlar om hur hon till slut bestämmer sig för att hon måste skapa sig en pålilig tillvaro, då Hunden till slut försvinner helt från henne.
Det som man kan göra med den här boken är att tolka den i flera hundra sidor om man vill men jag väljer nu bara att ta ett kort utdrag (så som jag minns det) ur boken för att visa på den där osäkerheten som Hanna kände då hon blev lämnad ensam i huset då Hunden lämnat henne första gången.

"Hanna vaknar.
Hunden är inte där.
Huset är inte där.
Var är hunden?
Var är huset?
'Kom tillbaka hunden!
Kom tillbaka huset!', 
skriker Hanna ut i natten."     
 
Det här är inget direkt citat ur boken eftersom jag inte har den i min ägo men jag hoppas att det är ungefär så som det stod i boken! 
 
Hoppas att ni uppskattade min tolkning!


tisdag 4 september 2012

Vem är du, vem är jag, levande charader

På den svenska lektion som vi hade för några dagar sedan så fick jag i uppgift att komma på en låt som hade temat identitet och gissa vad som hände då... Det tog helt stopp i hjärnan för mig. Jag kunde inte komma på en enda låt som kunde passa in i identitetstemat utan det enda jag kunde tänka på var följande frågor.
Vad är identitet egentligen? Vad är det meningen att det ska vara? Och vad menar min svenska lärare med att jag ska definiera en del av vad identitet är genom en enda låt?
Lite senare så försökte jag än en gång komma på en låt som kunde passa in på identitetstemat och det var då jag kom på det. Den ultimata låten... *trumvirvel* ... "Högt över havet" med Arja Saijonmaa!
Anledningen till att jag tycker att den passar så bra in på identitetstemat är att låten lite ifågasätter vem man är i första versen då hon sjunger "Vem är du, vem är jag, levande charader...". För det är nog väldigt få som känner till vem man innerst inne är då man kan ha sidor hos sig själv som det än återstår att upptäcka och utveckla.
Det symboliserar också lite hur jag kände mig då jag fick den här uppgiften, men det är en annan sak det. Det var allt jag hade att säga om den här låten och uppgiften.

"Högt över havet"

Till att börja med

Hej, antar jag att man ska börja sitt första inlägg med, så det är precis det jag har gjort nu.
Den här bloggen skriver jag för mitt gymnasiearbete i svenska och jag hoppas att ni som kanske läser den kommer att vara glada över att ni gjort det. Det var allt för tillfället!