Jeg byggede labyrinten på Krete.
Jeg blev lukket inde.
Min son var hos mig.
Men vi flygtede
skont det var umuligt.
Skont det var umuligt
byggede jeg de flyvefaerdige vinger.
Vi floj.
Min son floj for hojt og
faldt ned.
Jeg sidder her, ved havet
ved dette hav -
Jeg taenker den mulige årsag var ungdom.
Han floj ud av denne kurs
en devieret spermatozo i rummet
op
med en anden umulighed.
Jeg undskylder mig ikke.
Jeg burde have betaenkt
dette blinde mod, til intet -
til intet.
men han havde levet for lidt.
Han havde endnu for lidt
at miste.
Jeg burde have betaenkt.
Dette blinde mod.
Det er nu min sorg.
Og dette hav...
Ikaros...
Dikt av Bundgaard Poulsen
Den här dikten var en av de dikter som dök upp då vi under de två senaste svensklektionerna har arbetat med den så kallade Ikaros-myten.
Ikaros-myten som lyder på så sätt att Ikaros tillsammans med sin far Daidalos hade blivit inlåst i ett torn eftersom någon kung ansåg att Daidalos var oumbärlig för denne och därför inte fick ge sig av. Daidalos som då byggde dem varsitt par vingar med hjälp av fågelfjädrar och vax, och hur de sedan flydde. Ikaros som sedan trots sin fars varningar flög för nära solen så att vaxet smälte och han föll ner i havet...
I den här dikten så förstår man ganska tidigt att den är skriven ur Daidalos perspektiv, redan från den första raden som lyder; "Jeg byggede labyrinten på Krete.". Man kan i dikten läsa om ett helt tidspann, från innan till efter Ikaros föll, även fast den egentligen berättas efteråt av Daidalos då han sitter och sörjer Ikaros vid havet.
Den här dikten berörde mig på så sätt att man kunde se fallet från en annan synvinkel än Ikaros perspektiv, som det vanligen är, och se Daidalos perspektiv på fallet istället. Då man hos Ikaros kunde se lyckan över att äntligen vara fri och äventyrslustan medan man hos Daidalos kunde se det som egentligen är baksidan av myntet på den här historien. Sorgen, saknaden och självförbråelsen. Att ingenting existerar utan att det finns en mörkare sida till det. För även om Ikaros kände sig lycklig precis innan fallet och kanske Daidalos också gjorde det så slutade det fortfarande med att Ikaros dog och Daidalos blev kvar att klandra sig själv och sörja Ikaros.
Det som man kan göra med den här dikten är att man kan tolka den på olika sätt. Jag har nu tolkat den på mitt sätt och jag hoppas att ni kunde hålla ögonen öppna tillräckligt länge för att kunna läsa allt av vad jag har skrivit i detta blogginlägg och att ni på samma gång uppskattade läsningen.
Det var allt jag hade att säga denna gång!
Den här dikten berörde mig på så sätt att man kunde se fallet från en annan synvinkel än Ikaros perspektiv, som det vanligen är, och se Daidalos perspektiv på fallet istället. Då man hos Ikaros kunde se lyckan över att äntligen vara fri och äventyrslustan medan man hos Daidalos kunde se det som egentligen är baksidan av myntet på den här historien. Sorgen, saknaden och självförbråelsen. Att ingenting existerar utan att det finns en mörkare sida till det. För även om Ikaros kände sig lycklig precis innan fallet och kanske Daidalos också gjorde det så slutade det fortfarande med att Ikaros dog och Daidalos blev kvar att klandra sig själv och sörja Ikaros.
Det som man kan göra med den här dikten är att man kan tolka den på olika sätt. Jag har nu tolkat den på mitt sätt och jag hoppas att ni kunde hålla ögonen öppna tillräckligt länge för att kunna läsa allt av vad jag har skrivit i detta blogginlägg och att ni på samma gång uppskattade läsningen.
Det var allt jag hade att säga denna gång!
Kanske är det litteraturens stora möjlighet, att vända på mynten åt oss så att vi kan se på saker från många olika håll? Ikarosmyten tillhör den berättade litteraturen, dikterna utifrån myten vrider och vänder...
SvaraRadera