Att vika tranor

Under de senaste svensklektionerna har vi läst och arbetat med boken "Ankomsten" av Shaun Tan. En bok som endast innehåller illustrerade bilder som beskriver en berättelse om en man som åker ifrån sin fru och dotter till ett annat land för att hitta arbete och ett hem där han kan bo tillsammans med sin familj i. Det som vi fick i uppgift att skriva om på bloggen denna gång var en av de symboler som man kan finna i boken och våra tankar om den symbolen.


Jag har valt att ta upp tranorna som huvudpersonen, mannen, i boken viker och vilka tankar som jag har om det. Tranans första uppdykande i boken är faktiskt den första bild man ser då man börjar "läsa" i den. En vikt trana i papper som står på en hylla.

     Flera liknande tranor dyker upp under flera tillfällen i boken. Bland annat så ger mannen en vikt trana till sin dotter innan han åker iväg mot det nya landet samt att han skriver på ett papper som han därefter viker till en trana då han sitter på ångfartyget som snart ska lägga till vid det nya landet. Senare i boken så viker han ett brev till sin familj som en trana.
     Tranans sista uppdykande i boken, som sker då en tid har förflutit, är då han mottar ett brev från sin familj innan de anländer. Dessa tranor ser jag som en symbol för hopp.

Jag ser tranorna som en symbol för hopp för man kan tolka tranornas betydelse i boken till exempel på det sättet att den alldeles första tranan som dyker upp kan syfta på vad framtiden har att erbjuda för den här familjen, ett hopp om att mannens resa kanske kommer att ge dem ett bättre liv. Den andra tranan kan man tolka som att han försöker inge sin dotter hopp om att allting kommer att bli bra och att han kommer att återse dem snart. Den tredje tranan kan man se som det hopp han hyser för att lyckas med det han kom dit för att uppnå. Den fjärde tranan kan man se som att han försöker inge sin familj hopp om att allting snart har löst sig för honom där och att de snart kanske kan komma dit och vara där med honom. Den absolut sista tranan kan man tänka sig som att hoppet återvänder till mannen då familjen äntligen kommer dit efter så pass lång tid från att ha varit borta från dem.

När jag försöker se tranan i ett annat perspektiv så kan jag åtminstone inte se tranan som något negativt på grund av de situationer som den dyker upp i utan jag kan bara se den som något positivt. Men man behöver inte bara se den som en symbol för hopp utan den kan också vara en symbol för frihet eller längtan efter frihet som den lilla familjen hyser.

Detta blev ett väldigt långt inlägg men nu har jag i alla fall fått fram mina tankar om denna symbol. Det var allt jag hade att säga!

Vikta papperstranor

Daidalos

Jeg byggede labyrinten på Krete.

Jeg blev lukket inde.

 

Min son var hos mig.

Men vi flygtede

skont det var umuligt.

 

Skont det var umuligt

byggede jeg de flyvefaerdige vinger.

Vi floj.

 

Min son floj for hojt og

faldt ned.

 

Jeg sidder her, ved havet

ved dette hav -

 

Jeg taenker den mulige årsag var ungdom.

Han floj ud av denne kurs

en devieret spermatozo i rummet

op

med en anden umulighed.

 

Jeg undskylder mig ikke.

Jeg burde have betaenkt

dette blinde mod, til intet -

til intet.

men han havde levet for lidt.

 

Han havde endnu for lidt

at miste.

Jeg burde have betaenkt.

Dette blinde mod.

Det er nu min sorg.

Og dette hav...



                                                       Ikaros...

Dikt av Bundgaard Poulsen

 

Den här dikten var en av de dikter som dök upp då vi under de två senaste svensklektionerna har arbetat med den så kallade Ikaros-myten.

Ikaros-myten som lyder på så sätt att Ikaros tillsammans med sin far Daidalos hade blivit inlåst i ett torn eftersom någon kung ansåg att Daidalos var oumbärlig för denne och därför inte fick ge sig av. Daidalos som då byggde dem varsitt par vingar med hjälp av fågelfjädrar och vax, och hur de sedan flydde. Ikaros som sedan trots sin fars varningar flög för nära solen så att vaxet smälte och han föll ner i havet...

     

I den här dikten så förstår man ganska tidigt att den är skriven ur Daidalos perspektiv, redan från den första raden som lyder; "Jeg byggede labyrinten på Krete.". Man kan i dikten läsa om ett helt tidspann, från innan till efter Ikaros föll, även fast den egentligen berättas efteråt av Daidalos då han sitter och sörjer Ikaros vid havet.

Den här dikten berörde mig på så sätt att man kunde se fallet från en annan synvinkel än Ikaros perspektiv, som det vanligen är, och se Daidalos perspektiv på fallet istället. Då man hos Ikaros kunde se lyckan över att äntligen vara fri och äventyrslustan medan man hos Daidalos kunde se det som egentligen är baksidan av myntet på den här historien. Sorgen, saknaden och självförbråelsen. Att ingenting existerar utan att det finns en mörkare sida till det. För även om Ikaros kände sig lycklig precis innan fallet och kanske Daidalos också gjorde det så slutade det fortfarande med att Ikaros dog och Daidalos blev kvar att klandra sig själv och sörja Ikaros.

Det som man kan göra med den här dikten är att man kan tolka den på olika sätt. Jag har nu tolkat den på mitt sätt och jag hoppas att ni kunde hålla ögonen öppna tillräckligt länge för att kunna läsa allt av vad jag har skrivit i detta blogginlägg och att ni på samma gång uppskattade läsningen.
Det var allt jag hade att säga denna gång!





Man kan inte fly från det som är oundvikligt...

Nu är jag tillbaka igen och denna gång så ska jag prata om pjäsen "Oidipus" av Sofokles som vi läste i svenskan. Oidipus som fick en profetia om att han skulle mörda sin egen far och gifta sig med sin egen mor, vilket hemskt nog inträffade på grund av vissa omständigheter... Han kunde med andra ord inte undgå profetian.

Ok, jag ska nu berätta om på vilket sätt som Oidipus historia påverkade mig och jag kan börja med att säga att det var både en obehaglig och fascinerande läsning då man genom läsningen kunde följa Oidipus då han bit för bit pusslade ihop det som ingen egentligen vill behöva oroa sig för eller ens tänka på. Dock så väckte den här pjäsen mycket tankar om vad det egentligen finns för budskap bakom den här historian som är, så vitt jag vet, en myt.

Det man kan tänka är att både Oidipus och hans biologiska far försöker fly från profetian som hägrar över dem båda då först Oidipus far i ett försök att undvika profetian skickar iväg Oidipus när han är blott ett spädbarn för att dödas, vilket ganska tydligt inte händer. Sedan så försöker Oidipus undvika profetian när han väl fått höra den genom att fly från de som han tror är hans föräldrar men som inte är det och vilket slutar med att profetian faktiskt slår in. Det som man då kan koppla detta till är ordspråket "Man kan inte fly från sina problem.", vilket är precis vad Oidipus och hans far försöker göra.      

För det är precis det man inte kan göra, man kan inte fly från sina problem då oavsett hur små de än är så finns de kvar där tills någon tar i tu med dem och löser det, något som ingen gör i denna tragedi. Det var allt jag hade att säga för denna gång!

Medea och det brustna hjärtat

Hej! Det har nu varit ett (väldigt långt) tag sedan som jag skrev något på denna blogg då vi inte fått något som det varit ett måste att skriva om i svenskan men nu har jag något nytt att komma med så här kommer det... Nämligen det brustna äktenskapet mellan Medea och Jason i det berömda dramat "Medea" av Euripides som skrevs för länge sedan i det Antika Grekland!
     Det som vi fick i uppgift att blogga om denna gång var vem av Medea och Jason som hade det mest berättigade skälet till hur de agerade som de gjorde. Så vem av dem hade det?

Då vi hade den här diskussionen så valde jag genast Medea därför att om man ser helt opartiskt på vem av Jason och Medea som har offrat mest för att de ska kunna vara tillsammans så är det Medea. Anledningen till att jag tycker det är för att hon till och med hjälpte Jason genom att förråda hennes egen far och tvingades då gå i landsflykt för hans skull, vilket man kan se i detta utdrag från "Medea":

"Vem skall jag ty mig till? Min far kanhända,

som jag förådde när jag följde dig?

Till Pelias' döttrar? Kanske öppna de

sin famn för den som dödat deras fader?

Så är det ställt. Där hemma hatas jag.

Med dem, jag ej haft skäl att förorätta,

kom jag i delo för att hjälpa dig." 

*Pelias' döttrar: Jasons fiende Pelias mördades av sina egna döttrar, något som Medea hade arrangerat. 

Allt detta gjorde Medea av kärlek till Jason. Hur skulle du själv känna om du gav allt för någon men denne sedan lämnar dig? Då förstår du nog Medeas känslor...

Det var allt för denna gång!

Vi och dem

För ungefär två veckor sedan på torsdagen var jag tillsammans med min klass och min svensklärare och såg på en inspelning av programmet Babel vid Tv-huset. Babel som många vet är ett program där författare, som nyligen skrivit någon aktuell bok, blir inbjudna för att diskutera något ämne som har en koppling till vad de själva har skrivit om. I detta avsnitt som jag var med och såg då de spelade in handlade det om hur människor ibland delas in i två olika grupper; "vi" och "dem".
De författare som var med denna gång var Jonas Gardell som har skrivit boken "Torka aldrig tårar utan handskar" som ingår i en triologi och handlar om hur det var då AIDS blommade upp i Sverige på 80-talet, och Jonas Hassen Khemiri som har skrivit boken "Jag ringer mina bröder" som handlar om terroristattacken i Stockholm för något år sedan och hur en kille agerar efter det att han har fått reda på att det hänt.

Om jag skulle välja att läsa någon av de här böckerna så skulle jag nog läsa "Torka aldrig tårar utan handskar" av Jonas Gardell. Anledningen till att jag skulle välja att läsa den är att jag tycker att det är intressant hur Sverige, som nu för tiden säger att de är så toleranta och accepterar alla, bara för ungefär trettio år sedan behandlade homosexuella som om de inte ens vore vatten värda.
Visserligen så kan jag förstå rädslan för att få AIDS och hur folk måste känt då det inte fanns någon medicin som kunde bromsa ner sjukdomsprocessen, som det finns nu, men det jag inte förstår är hur de flesta pekade ut homosexuella som några slags syndabockar. Hur de flesta utan att ta reda på vad som var det egentliga ursprunget för sjukdomen började se snett på homosexuella bara för att de var just homosexuella. Hur medierna, också där utan några grunder, spädde på masshysterin genom att bekräfta misstankar som var helt tagna ur luften.
Fast det jag minst förstår är hur homosexuella blev behandlade. Att man vägrade befatta sig med homosexuella bara för att man gjorde ett generellt och felaktigt antagande att alla homosexuella hade eller till slut skulle få AIDS.
Det man helt enkelt gjorde omedvetet var att man delade in homosexuella i "dem"-gruppen medan de andra höll sig noggrant till den så kallade "vi"-gruppen.

Jag skulle också välja att läsa den här boken för att få ta del av de livsöden som säkert finns nedskrivna i boken. Alla homosexuella som blev drabbade av den här masshysterin och led av den. De som man kan dela in i två grupper likaså; de som överlevde och de som inte gjorde det. För det var många som strök med i AIDS-vågen men det var också väldigt många som tog självmord för att de blev behandlade som de blev.

Det finns dock inget man kan göra för att göra allt ogjort och sjukdomen är fortfarande obotlig med en dödlig utgång även om man nu har bromsmediciner. Det man dock kan göra är att förhindra att något liknande sker i framtiden.

  

Den ovillige fundamentalisten

Boken som jag i det här inlägget ska prata om heter så som titeln så fint avslöjar "Den ovillige fundamentalisten" och är skriven av en man vid namn Moshin Hamid. Boken är skriven på ett sätt som utmärker sig från andra böcker då handlingen utformar sig som ett samtal mellan bokens huvudperson Changez och en amerikansk turist på ett café i Lahore i Pakistan.

Om man nu ska titta på de mönster och teman som jag tyckte var intressanta i boken så fann jag väldigt många fast det var några jag speciellt fastnade för. Bland dem var till exempel hur boken är skriven, namnen som man kan tolka som andra saker i berättelsen och hur det kommer sig att den amerikanska turisten och Changez samtalar överhuvudtaget med varandra. Jag tänkte dock bara ta upp ett av de mönstren och det är hur boken är skriven.

Boken är skriven på ett sådant sätt att det bara är Changez som pratar. Det är inte så att den amerikanske turisten inte säger något det är bara det att endast Changez repliker är nedskrivna i samtalet fast han många gånger svarar den amerikanske turisten.
Egentligen så kan man säga att samtalet inte är den största delen av boken utan den största delen är Changez livshistoria. Samtalet utspelar sig i nutid medan Changez livshistoria går långt bak i tiden och till slut återknyter med nuet i boken.
Författaren har gjort på så sätt att samtalet återkommer i boken i början av varje kapitel och ibland i slutet av kapitlen så att man hela tiden är medveten om att Changez sitter och pratar med den amerikanske turisten. Författaren har även tagit med att samtalet ofta på något sätt får huvudpersonen att gå vidare i sin historia eller påbörja en ny del av den.

Jag tyckte att den här boken var bra om än lite annorlunda från vad jag vanligtvis brukar läsa men det är alltid kul att prova något nytt. Det var allt för mig denna gång!

Bildkälla: http://3.bp.blogspot.com/_c50Haalggo/STjz0QcPGYI/AAAAAAAAAP4/0CqyjDcTkwk/s320/den_ovillige_fundamentalisten.jpg            

Utan titel

Den 19 september så var vi och såg en teaterföreställning på Unga Klara som hette "Utan titel". Den framfördes av endast en man som heter Ardalan Esmaili och det enda som han hade med sig på scenen var en enkel pall, som han lite skämtsamt sa "Me and my pall".
Föreställningen handlade om hur Ardalan Esmaili gestaltade hur hans familj flydde från Iran till Sverige 1986, då Iran med sin nya regering blev alltmer inskränkt samtidigt som kriget mellan Iran och Irak fortfarande höll på där för fullt då.

Jag vet vad jag först tänkte. Jag tänkte att det skulle vara en ganska traditionell monolog som skulle vara dramatisk och allt det där men framförallt tråkig. Kan man tänka sig hur fel jag hade!
Jag tyckte att den här föreställningen var rolig, allvarlig och orginell. En av de betydligt bättre föreställningar som jag sett!

Om man nu ska reflektera över vad som jag kommer att bära med mig från den här föreställningen så kan man säga att det är en hel del men framförallt så kommer jag nog att komma ihåg Ardalan Esmailis fantastiska skådespeleri och de gestaltningar han gjorde. Jag kommer att komma ihåg gestaltningarna därför att de var så verklighetstrogna, som till exempel i en del av föreställning där han studsade med en imaginär tennisboll och hur man ändå kunde föreställa sig att den var verklig då han gjorde ljudeffekter och rörelser i takt med att "tennisbollen" studsade.
Jag kommer också att bära med mig den historia som han berättade därför att han skildrade ett sådant vanligt livsöde för många i vissa länder på ett sätt som jag inte sett det förut. Jag har läst om det och sett det på tv men jag har aldrig upplevt det på teatern med alla känslor och den verklighet som onekligen är knutet till att se en människa uppträda i verkligheten och inte på en duk.

Det var en sak som jag tyckte var intressant med diskussionen om varför föreställningen inte hade någon titel och det var att det kanske inte är meningen att den ska ha någon titel. För precis som min svensklärare tog upp på svensklektionen efter att vi sett själva föreställningen så hade Ardalan Esmaili haft väl med tid att komma på en titel även fast han fick lov att göra om sin föreställning på mindre än två veckor (det är dock en annan historia om att han fick göra om sin föreställning, som jag inte tänker gå in på riktigt just nu).
Så det kanske inte var meningen att den skulle ha en titel och en anledning kan ju vara att det är en sådan innehållsrik historia att det kanske inte räckte med några få ord för att fånga innehållet i den. En annan anledning kan ju vara att det var en slags protest mot de som sa att hans första föreställning "The assasination of Jimmy Åkerson" inte fick framföras på grund av det budskap titeln hade.
Fast jag kan ju inte veta anledningen och den enda som troligtvis vet anledningen till att den inte har någon titel är ju Ardalan Esmaili själv, om han nu vet det.